I skolan kändes hela miljöbudskapet som propaganda. Samma affischer, samma pekpinnar, samma vuxna som sa åt oss vad vi skulle tycka utan att förklara varför. Ju mer någon försökte övertyga mig, desto mindre lyssnade jag. Om jag ska tro på något vill jag förstå mekanismen bakom det.
Det är egentligen därför jag blev kemist. Och det är, konstigt nog, också därför jag idag säljer tandborstar.
Det började med huvudet, inte med planeten
När jag var 17 började jag titta på föreläsningar och intervjuer på YouTube med en psykiater och en gastroenterolog. Det var första gången jag hörde någon förklara hur mycket kroppen och hjärnan hänger ihop — att hur du sover, äter och rör dig faktiskt sitter i hur du tänker och mår.
Jag var skeptisk där också, till en början. Men de argumenterade utifrån mekanismer, inte känslor, och det var något jag kunde ta till mig.
Jag testade. Jag började träna, och effekten kom nästan direkt: mindre oro, en kropp som slutade vara spänd hela tiden, klarare tankar.
Vid 19 började jag läsa kemi på Linköpings universitet och tog nästa steg. Bort med snabbmat, bort med socker, in med keto en period. Efter ett tag märkte jag att ångesten hade backat ytterligare. Det här är min egen upplevelse, inte ett recept för alla — men för mig var det tydligt: träning och mat gjorde större skillnad än något annat jag hade provat.
Där fanns fröet till allt annat. Om det jag stoppar i mig påverkar hur jag tänker, vad påverkar då allt annat jag utsätter kroppen för varje dag?
Kursen jag var skeptisk till
Sedan kom miljökemi på universitetet. Jag gick in i den med armarna i kors.
Jag kom ut med en helt annan bild. Inte på grund av moraliska argument, utan på grund av data. Mängden ämnen som vi kemister har syntetiserat under 1900- och 2000-talet är svindlande, och en stor del av dem släpptes ut i samhället långt innan någon förstod vad de gjorde med levande organismer.
Det som chockade mig mest var själva logiken i systemet: ett ämne får i praktiken säljas och spridas tills någon lyckas bevisa att det är skadligt. Bevisbördan ligger på fel sida.
Historien är full av exempel:
- Bly i bensin. Såldes i årtionden som en teknisk förbättring. Idag vet vi vad blyexponering gör med barns nervsystem.
- Kvicksilver i tandamalgam. Ett av de mest neurotoxiska grundämnena vi känner till — placerat i munnen på miljontals människor.
- PFAS, "forever chemicals". Ämnen som knappt bryts ned i naturen. PFOA klassades 2023 av IARC som cancerframkallande för människa (grupp 1).
- Dioxiner. Biprodukter från industriprocesser, bland de giftigaste ämnen vi känner till, och de anrikas uppåt i näringskedjan.
- BT Kemi i Teckomatorp. En av Sveriges värsta miljöskandaler, där stora mängder kemikalier grävdes ner och läckte ut i marken.
Mönstret går igen. Ett företag tjänar pengar, en marknadsförare säger att produkten är säker att använda, och först årtionden senare kommer notan.
Och det är just det som är poängen: att man inte ser en akut effekt betyder inte att ämnet är oskyldigt. Det betyder bara att effekten inte är akut.
Så började jag byta ut saker
Jag gjorde det jag är tränad för — läste forskning, källkritiskt, ämne för ämne — och började plocka bort det jag inte kände mig trygg med hemma.
Plastskärbrädan åkte ut och ersattes med trä. Teflonpannan byttes mot kolstål. Kläder blev naturmaterial så långt det gick. Inget dramatiskt, bara små beslut, ett i taget.
En morgon stod jag och borstade tänderna och tittade på borsten i handen. Stråna var kortare än när den var ny. Nylonstrån som blir kortare med varje borstning — var tar materialet vägen?
Jag drog den rimliga slutsatsen: plast som gnuggas mot tänder och tandkött slits precis som en träbit mot sandpapper. Och dammet hamnar någonstans. I det här fallet i munnen. (Jag har skrivit mer om kemin bakom det i mikroplaster i tandborstar.)
Så jag började leta. Problemet var att nästan alla "miljövänliga" bambutandborstar hade exakt samma nylonstrån som vanliga plastborstar — själva handtaget var av trä, men den del som faktiskt är i din mun var fortfarande plast. Det löser förpackningen, inte problemet.
Till slut köpte jag en tandborste med naturborst. Jag gillade den. Jag använder den fortfarande.
Vad forskningen faktiskt säger — och inte säger
Jag tänker inte överdriva, för det vore att göra precis det jag kritiserar.
Så här ser läget ut: det finns idag mycket forskning som visar att plastpartiklar är toxiska för celler in vitro, alltså i petriskål. Man har också hittat mikro- och nanoplast i i stort sett varje del av människokroppen man har letat i.
Det som saknas är hela kedjan däremellan. Att följa en specifik plastkälla hela vägen — in i kroppen, genom blodet, in i cellen — och göra det reproducerbart för varje enskild källa är extremt svårt att designa som studie. Så nej, ingen kan idag säga exakt vad din tandborste gör med dig.
Men jag har läst tillräckligt med kemihistoria för att veta hur den här filmen brukar sluta. Jag väljer att vara proaktiv istället för att leva som försöksdjur medan industrin testar plastexponering på mig i realtid.
Vad BambooBrush är
Idag är jag färdigutbildad kemist. Vid sidan av det har jag tagit SM-guld i armbrytning i både junior- och seniorklassen samma år, lärt mig spela trummor och gitarr och spelat i ett studentband.
Jag tar upp det av en anledning. Allt det där hände efter att jag började träna, äta ordentligt och minska mängden onödiga kemikalier i min vardag. Jag säger inte att en tandborste gör dig till svensk mästare. Jag säger att summan av små beslut om vad du utsätter din kropp för spelar roll — det är det jag har upplevt själv.
BambooBrush är helt enkelt det här: jag använder min kemikompetens till att identifiera vardagsprodukter som går att byta ut, och hittar alternativ som är bättre för både kroppen och miljön. Jag säljer bara sådant jag själv använder varje dag.
Du behöver inte tro på mig. Läs på själv — det var precis så jag ändrade uppfattning.
— Dmytro Kostiuk, grundare